Konsekvenserna för barn som beter sig illa beror främst på hur tidigt beteendet började och hur många riskfaktorer som samverkar, och tidigt stöd kan bryta mönstret. Ett barn som slåss en gång i årskurs två är inte på väg mot en kriminell bana. Ett barn som gör det varje vecka, skolkar och har svårt med kompisar behöver däremot hjälp nu.
Vad ligger bakom ett barns normbrytande beteende
Normbrytande beteende har sällan en enda orsak utan uppstår när flera riskfaktorer samverkar. Begreppet betyder handlingar som bryter mot regler och andras gränser. Det kan röra sig om allt från att skolka och snatta till att slåss, hota och plåga djur. En riskfaktor är något som ökar sannolikheten för problem utan att avgöra utfallet. Den kan finnas hos barnet, till exempel impulsivitet eller svårigheter att läsa av andra. Den kan också finnas i omgivningen, som i en kompisgrupp där det ger status att trycka ner någon.
Antalet spelar större roll än den enskilda faktorn. Socialstyrelsens kunskapsguide sammanfattar forskningen om risk- och skyddsfaktorer så här: ju fler riskfaktorer den unge bär på, desto högre blir risken. Det förklarar varför två barn med samma temperament kan utvecklas helt olika. Det ena har en trygg skolgång och en vuxen som ser det. Det andra saknar båda.
Det betyder inte att föräldrarna har orsakat beteendet.
Hemmet är en faktor bland flera, men ofta den du kan påverka mest. Först gäller det att avgöra om det är enstaka utbrott eller ett mönster. Ett utbrott hänger ihop med en situation, till exempel trötthet, en orättvisa eller en dålig dag, och går över. Ett mönster återkommer i olika miljöer, med olika personer och över flera veckor. Som tumregel: beskriver skolan och du samma barn handlar det sannolikt om ett mönster.
Vilka konsekvenser ett tidigt beteende kan få
Tidig debut är den tydligaste varningssignalen, eftersom den hänger ihop med längre och svårare problem. Med tidig debut menas att beteendet börjar redan under de tidiga skolåren och inte först i tonåren. Normbrott som dyker upp först kring 14–15 år är vanligare och klingar ofta av med åldern. När beteendet börjar tidigt hinner det däremot påverka skolgång, vänskaper och självbild under många år, och fler riskfaktorer hinner läggas till.
Konsekvenserna kan sträcka sig från skolproblem till upprepade kontakter med rättsväsendet. Vilket av utfallen det blir beror till stor del på när stödet kommer in. Tabellen visar ett typiskt förlopp, byggt på hur problemen brukar förstärka varandra, och är inga fasta åldersgränser.
| Skede | Vanlig konsekvens för barnet | Vad som kan göras |
|---|---|---|
| Tidiga skolår | Konflikter med kompisar, utbrott, blir utesluten ur leken | Samarbete hem–skola, tydliga gemensamma regler, uppmärksamhet på det som fungerar |
| Mellanstadiet | Mobbning åt något håll, sämre skolresultat, rykte som ”bråkig” | Elevhälsan kopplas in, kartläggning av vad som utlöser beteendet, vuxen förebild i skolan |
| Tidiga tonår | Skolk, snatteri, kompisgrupp med normbrytande vanor | Kontakt med socialtjänsten eller BUP, stöd till hela familjen |
| Sena tonår | Återkommande brott, avbruten skolgång, kontakt med polisen | Insatser från socialtjänsten, strukturerad behandling, plan för skola eller arbete |
Många barn växer ifrån det.
Men att vänta fungerar sämst för just de barn som började tidigt och har flera riskfaktorer, eftersom varje år utan stöd gör mönstret svårare att bryta.
När behövs extern hjälp
Extern hjälp bör sökas när beteendet återkommer, eskalerar eller påverkar barnets skolgång och relationer. Ett barn som har slutat bli bjudet på kalas, som skickas hem från skolan eller som du är rädd för hemma behöver fler vuxna runt sig än familjen.
Att vänta kostar ofta mer, både för barnet och för familjen.
Vilka instanser finns att vända sig till
- Skolan och elevhälsan: mentor, kurator och skolsköterska ser barnet varje dag och kan sätta in anpassningar direkt.
- Vårdcentral eller barn- och ungdomshälsa: en bra första kontakt om du misstänker att något ligger bakom, till exempel sömnproblem eller svårigheter med koncentrationen.
- BUP, barn- och ungdomspsykiatrin: utreder och behandlar psykisk ohälsa och neuropsykiatriska svårigheter. I många regioner kan föräldrar ta kontakt själva.
- Socialtjänsten: erbjuder föräldrastöd, familjebehandling och insatser när beteendet har gått över i brott eller allvarliga risker.
Hur man tar första steget
Börja hos den som redan känner barnet. I de flesta fall är det skolan. Be om ett möte och ta med konkreta exempel på vad som har hänt och när. Det gör det lättare att skilja ett mönster från en dålig period.
Socialtjänsten väcker ofta oro, men att söka stöd där är inte en anmälan mot dig själv. Om socialtjänsten gör en utredning kan den använda strukturerade bedömningsmetoder. När SBU gick igenom standardiserade bedömningsmetoder för barn och unga granskades 53 metoder, och 11 av dem bedömdes som särskilt relevanta för svensk socialtjänst. För normbrytande beteende nämns ESTER, SAVRY och YLS/CMI. SBU påpekar samtidigt att underlaget för flera av metoderna är begränsat. En bedömning är alltså ett stöd i samtalet, inte en dom över barnet. Du har rätt att fråga hur slutsatserna har dragits.
Vad föräldrar kan göra i vardagen
Mest nytta gör rutiner som håller dag efter dag, och att man fortsätter prata med barnet även efter ett bråk. Gränssättning fungerar när barnet vet i förväg vad som gäller och vad som händer om gränsen bryts. Ett exempel: slår barnet sitt syskon blir det paus från spelet i kväll, varje gång och utan långa förhandlingar. Då finns det ingen anledning för barnet att testa gränsen igen.
Prata om det som hände när alla har lugnat ner sig, inte mitt i konflikten. Ett upprört barn försvarar sig och tar inte in något.
Lägg märke till när det går bra.
Barn som ofta hamnar i bråk får för det mesta uppmärksamhet när de gör fel. Säg till exempel ”du lät honom vara i dag, det såg jag”, så får barnet bekräftelse för något annat. Håll också kontakten med skolan även de veckor då inget särskilt har hänt. Då märker du en förändring innan den har hunnit bli ett mönster.
Sammanfattning
Ser du enstaka utbrott räcker ofta tydliga rutiner hemma. Ser du ett mönster som syns både hemma och i skolan är nästa steg att boka ett möte med skolan redan den här veckan.