Ungdomlig narcissism ger ofta kort popularitet men inte gillning bland jämnåriga, visar forskning om tonårsrelationer: tonåringar med narcissistiska drag klättrar ofta snabbt i social status, men det betyder sällan att jämnåriga faktiskt gillar dem. Kompisarna noterar dem, följer dem och skrattar åt deras skämt, och väljer sedan någon annan när det gäller förtroenden och verklig vänskap.
Vad är ungdomlig narcissism?
Ungdomlig narcissism handlar om ett par saker som hänger ihop: tonåringen behöver mycket beundran, har svårt att sätta sig in i hur andra känner, och använder sin plats i gruppen för att bestämma över andra. Det är alltså inte samma sak som att gå igenom en självupptagen period, eller att bara vara ambitiös.
Skillnaden mot vanlig tonårsegoism handlar om riktningen. En helt vanlig femtonåring pratar mycket om sig själv, är känslig för hur hen ser ut och tycker att världen kretsar kring det som händer i klassen, men blir ändå ledsen om en kompis blir sårad. Narcissistiska drag syns istället när andra människor mest blir redskap, den som är användbar får uppmärksamhet, den som inte är det sorteras bort.
Ett annat kännetecken är hur kritik tas emot. Ett vanligt tonårssvar på tillsägelse är trots eller irritation. Här handlar det oftare om att tonåringen vänder på det och går till attack mot den som sa något, för självbilden tål helt enkelt inte en repa.
Ordet narcissism används i vardagsspråk om nästan vem som helst som är jobbig. Här handlar det om ett mönster som återkommer över tid och i flera olika relationer, inte om en dålig månad.
Hur vanligt är narcissistiskt beteende?
Narcissistiska personlighetsdrag som faktiskt stör relationerna finns hos en liten minoritet. Den diagnostiska formen, narcissistisk personlighetsstörning, uppskattas beröra 0,5–6,2 procent av befolkningen, med högre siffror i vårdsammanhang enligt en översikt av diagnosen hos Medscape. Samma översikt noterar att depression är den vanligaste samsjukligheten och ses hos ungefär 45–50 procent av patienterna.
I en klass med 25 elever motsvarar det ungefär en elev i den övre änden av spannet, och ingen alls i den nedre. Beteenden som liknar narcissism, skryt, statusjakt, hård hierarki i kompisgruppen, är däremot vardagsmat i högstadiet och säger i sig ingenting om personlighet. Diagnoser ställs dessutom sällan under tonåren, just för att personligheten fortfarande rör på sig. Det en förälder rimligen kan bedöma är beteendet: håller mönstret i sig i flera år, i flera olika grupper, och gör det andra illa?
Varför status och gillning inte är samma sak
En narcissistisk tonåring får uppmärksamhet för att hen är dominant, självsäker och ofta underhållande, men få vill faktiskt vara hens vän, för hen är sällan genuint intresserad av någon annan. Status mäter hur synlig och inflytelserik du är i gruppen. Gillning mäter hur många som faktiskt vill umgås med dig. Man kan ha det ena utan det andra.
Snabb status på kort sikt
De första veckorna i en ny klass eller ett nytt lag premierar exakt de drag som hör till narcissism. Den som tar plats direkt, pratar högt, tar risker och verkar säker blir placerad högt upp innan någon hunnit lära känna någon. Självsäkerheten blir en tillgång just då, eftersom gruppen inte har något annat att gå på.
Instabil gillning på långsikt
Efter några månader byts underlaget ut. Nu vet klasskamraterna vem som lyssnar, vem som ställer upp och vem som pratat skit bakom ryggen. Då faller gillningen medan statusen kan ligga kvar ett tag till, och det är precis den situationen som gör tonåringen förvirrad och ofta arg.
Den vanliga missuppfattningen hemma är att ett barn med många följare och många inbjudningar har det socialt bra. Fråga i stället vem som ringer när något gått snett. Det är den relationen som saknas.
Vad som driver narcissistiskt beteende hos tonåringar
Behovet av beundran driver det hela. Det är det som gör att kritik känns som ett angrepp snarare än information, och det är därför andras perspektiv blir svårt att få syn på.
All uppmärksamhet går åt till att hålla den egna bilden hel.
I en kartläggning av hur de diagnostiska kriterierna hänger ihop visade sig behovet av beundran vara det mest centrala draget i nätverket, den punkt som binder ihop det självupptagna med det som drabbar andra människor.
Det får en obekväm konsekvens för föräldrar, beröm av fel sort göder problemet. Att säga ”du är så begåvad” eller ”du är bäst i laget” lägger mer vikt på den redan överbelastade självbilden. Tonåringen behöver inte mer bränsle till bilden, utan fler tillfällen att märka att hen faktiskt klarar sig utan den. Det är också här empatin fastnar. Empati kräver ledig uppmärksamhet, man måste kunna släppa sig själv en stund för att se någon annan. En tonåring som ständigt bevakar sin egen status har sällan den kapaciteten över.
- Gränser för beräkning. Säg ifrån direkt när ett beteende är instrumentellt, när en kompis bjuds hem bara för skjutsen, eller när ett syskon förlöjligas inför gäster. Beskriv handlingen, inte personen: ”du utnyttjade Emil i dag” fungerar, ”du är en dålig kompis” ger bara en försvarsreflex. Gränsen behöver hålla även när tonåringen blir arg, för det är reaktionen som visar att den träffade.
- Bekräftelse av insats, inte enbart framgång. Byt ut ”du är så duktig” mot ”du satt med den där uppgiften i en timme”. Skälet är konkret: beröm av egenskaper gör värdet beroende av att alltid prestera, medan beröm av arbete går att upprepa även en dag det gick dåligt. Rikta gärna beröm mot det sociala också: att hen frågade hur någon mådde är värt en kommentar.
- Bearbeta vänskapsförluster. När en kompisrelation spruckit, motstå impulsen att skylla på den andra. Fråga i stället vad den andra personen kan ha känt, och vad som skulle behöva hända för att det ska gå att laga. Det är en av få situationer där en tonåring med de här dragen är motiverad att titta på sig själv, eftersom förlusten svider på riktigt.
Vad föräldrar kan göra när de ser det här hemma
Tre saker gör mest skillnad hemma: sätta gränser för när andra används som medel, flytta bekräftelsen från egenskap till insats, och gå igenom vänskaper som tagit slut i stället för att släta över dem.
Kort popularitet är inte samma sak som att bli omtyckt, och en tonåring som samlar status men tappar vänner behöver hjälp att se skillnaden. Är mönstret nytt och kopplat till en ny klass eller ett nytt lag räcker det oftast att hålla i gränserna hemma ett halvår; håller det i sig över flera år och flera grupper, och tonåringen samtidigt mår dåligt, är det värt att ta upp med elevhälsan eller BUP.